Markus Ridakademi

Tack för en ärlig match

Min Diamant är en häst som bytt ägare ofta. Trots att han är en sympatisk kille som alla verkar ha tyckt om, har ingen riktigt klarat att rida honom. Man kommer inte ifrån att han har ett särpräglat temperament och måste ha varit svår för barn att rå på. Han lär aldrig ha gått rakt på ett hinder trots många års hopptränande. När han kom till mig var han 13 år. En del av er har sett honom under min flickvän Ingela på en kurs i Gävle för många år sedan, eller på Västgöta möte i Tranemo för några år sedan.

Den första tiden jag red Diamant var jag lika förbryllad varje gång. Han märkte allt jag gjorde och reagerade kraftigt på småsaker, som om jag till exempel försökte att rätta till ett veck på byxorna. Trots det lyckades jag aldrig få honom att samarbeta. Han gick emot varje hjälp. Bästa sättet att få honom att öka farten var att försöka förhålla. Nog blev det reaktion alltid om jag lade till en skänkel, men inte den reaktionen jag hade tänkt mig. Ju längre ridpasset gick, desto hetsigare blev han.

Det som ändå förvånade mig mest, var hur nöjd han alltid verkade efter ridpassen. Han stod på logen och verkade säga ”det där var väl kul, husse?” Likadant förvånade det mig ofta att han så villigt lät sig tränsas, trots att varje tygeltag svarades med att han drog emot nåt väldigt och mest verkade tycka illa vara.

Jag kände mig rätt uppgiven efter några veckor, när jag varken visste ut eller in och alla försök till framgång hade slagit slint. Lite uppgivet lät jag honom vara i några veckor, medan jag funderade ut en ny strategi. Jag hade ingen aning om var jag skulle börja.

En dag såg jag honom bråka med unghästarna i hagen. De stod där och tryckte mot varandra, bet varandra i benen, munfäktades mm.  Då slog mig en tanke: Diamanten tyckte nog att han och jag lekte samma sak. Vi var två brottarkompisar som hade kul tillsamman på ridbanan. Det ingick i leken att vi skulle kämpa mot varandra, försöka vinna över den andre. Det var för honom samma roliga och hetsiga lek som alla hästar ägnar sig åt med varandra ibland. Det var därför han verkade så nöjd. Vi hade haft en kul brottningsmatch. Det är onekligen tur att Diamant är en snäll häst, annars hade nog brottningsmatcherna urartat.

Denna hypotes har jag sedan utgått ifrån. Diamant hade genom åren lärt sig att fightas, som en hund som morrar och drar i sin leksak. På samma sätt som hunden vill att man håller i och drar emot, så tyckte Diamant att det var en kul lek att hålla i och dra emot i bettet.

Jag provade i detta tidiga skede en gång hans rektion för skänkeln genom att stanna mitt på ridbanan och sedan lägga till högerskänkeln. Då förväntas det ju att hästen sätter höger bakfot under magen och svänger rumpan åt andra hållet, en framdelsvändning för höger skänkel. Diamantens reaktion blev en helt annan. Med god fart började han backa snett åt höger, alltså rakt emot min tryckande skänkel. Tydligare än så kan man inte gå emot skänkeln. Jag lät skänkeln ligga kvar intill honom och Diamanten fortsatte att backa på snedden efter diagonalen, ut över rosorna efter ridbanekanten, förbi grillen och det tog inte stopp förrän vid mina vinbärsbuskar framför köksdörren. En sträcka av ungefär 20 meter. Då funderade han en stund och satte bakfoten under magen. Min skänkel släppte då sitt tag om hans sida och vi färdades tillbaka till utgångsläget för en ny halt. Samma visa upprepades flera gånger den dagen.

Men så gör en brottare. Han gör vad han kan för att hålla emot motståndarens grepp, försöker att vinna kampen genom att vara stadigare och starkare.

Med min nya förståelse för vad det var Diamanten lekte för lek, kunde jag börja fundera ut sätt att förvandla denna stadiga bredbenta brottare till en dansör som inte skulle motverka mitt tryck utan följa med mitt tryck och arbeta tillsammans med mig åt samma håll som jag. Jag skulle lära honom att låta sig föras i dansen istället för att kämpa emot.

Hur jag långsamt har försökt att förändra Diamanten, kan ni läsa här i Diamantens dansskola.

[ 2 kommentarer | Upp ]

Sprutande grus

Så skulle jag då hitta på något sätt att få Diamanten att samarbeta istället för att motarbeta. I sådana situationer har man ju sällan en färdig plan utan får försöka att experimentera och prova sig fram. Det jag gjorde var att jag släppte Diamanten i min round pen. Ingela hade under sin tid med honom gjort detta ibland, med trevligt resultat, så jag tänkte ge det en chans och se vad som hände.

En round pen är en rund inhägnad bana, 12-14meter i diameter. Min är 14 meter. I min round pen har jag tränat de hästar jag haft. Nu var det Diamantens tur.

Fördelen med arbete i round pen är att man kan ha hästen lös omkring sig utan att den springer för långt från en. Man slipper springa så mycket själv utan kan liksom såväl fösa på som stå i vägen för hästen utan att flytta sig många meter. Jag planerade alltså att göra någon typ av join up med Diamanten, alltså få honom att förstå att enda lugna stället var inne hos mig. Var han annorstädes blev han påjagad.

In i longer-ringen gick Diamanten och jag, och jag släppte honom sedan jag stängt grinden. Sedan behövde jag inte göra något på en bra stund. Diamanten han sprang, oj oj oj vad han sprang. Med skärrade ögon, hög nacke och sprutande grus sprang han varv efter varv efter varv. Jag ville inte lugna honom, eller bromsa honom eller något alls, utan ville få honom att komma på att om han själv gjorde detta blev han belönad. Jag stod i mitten, tittade på min vita häst och led med honom.

Har man varit hetsig hopp-ponny hela sitt liv har man aldrig fått lära sig att ta det lugnt, och aldrig förstått att det är det man skall göra. Nu väntade jag på att Diamanten skulle komma på detta.

Han sprang ännu en bra stund och jag började lite uppgivet titta på det kraftigt förstörda underlaget efter staketet. Det hade alltid varit så fint tidigare trots alla hästar, men nu såg det inte klokt ut. Och Diamanten han spang. Men ett som det var stannade han och tittade flåsandes på mig. Då fick det räcka för den dagen. Han hade sökt kontakt och det skulle belönas. Jag gick fram till honom, hakade fast honom och ledde honom till hans havre.

Nu hade jag hittat en öppning. Jag hade hittat ett arbetssätt som Diamanten inte var van vid och inte hade förutfattade meningar om. Vi kunde mötas på neutral plan och lära känna varandra.

Sedan blev det våran vardag någon vecka att Diamanten förstörde underlaget i min longer-ring med sitt våldsamma, paniska rusande. När han sökta kontakt belönades det med att han fick gå till sin havre. Efter några gånger hade han insett detta och han stannade lugnt kvar vid mig när jag släppte lös honom. Den första tiden belönade jag detta. Jag stängde om oss i longer-ringen, släppte lös honom och kopplade honom igen efter femton sekunder när han lugnt stod kvar och ledde honom till havren. Det blev korta dagar men en tydlig förbättring.

När detta blev rutin började jag att försiktigt fösa runt honom i min round pen. Han var fortfarande lös, men skillnaden var att istället för att springa ifrån mig villa han nyfiket stanna kvar hos mig. Jag föste alltså runt en häst som hela tiden gick och tittade på mig med spetsade öron och lugn blick. Nu var han inte längre ute vid staketet och sprang utan gick runt inne hos mig, lite sidvärts för att kunna se mig. Stannade jag, stannade han. Jag fick en naturlig böjning på honom och kunde fösa runt honom i öppnor och framdelsvändingar helt utan att öra honom. Det var en mäktig känsla.

Jag förde honom och han lät sig föras. Han valde att vara hos mig, att samarbeta Nu dansade vi. Nu var brottningen borta, åtminstone för stunden

Jag provade inget travarbete den första tiden utan nöjde mig med att han kunde vara avslappnat hos mig i skritt. Ibland har jag funderat på om jag skulle fortsätta vårt arbete i longer-ringen även med de snabbare gångarterna, men jag har inte gjort det. Inte än i alla fall.

Härligt var det när Diamanten löst följde med mig ut ur longer-ringen och in till sin havre på logen. Han gick strax bakom mig och följde mig trots att han längtade till havren. Stannade jag stannade han. När jag gick, gick han.

Detta blev ett första steg på Diamantens ovanliga väg. Kampen var inte över och slaget inte vunnet, men vi hade i alla fall hittat ett sätt att umgås på under artiga former. Vi skulle snart återigen möta nya bekymmer. Nu började jag längta ut ur longer-ringen och upp på hans rygg. Om detta spännande arbete kan ni läsa i nästa del.

[ Kommentera | Upp ]

Det står still

Så hade vi då hittat ett samförstånd i longer-ringen. Efter att Diamanten börjat att söka sig till mig där, gjorde jag även en del enklare arbeten med honom i kapson, arbete av den typ som de flesta av mina elever sett mig göra med unghästar och som jag även visar i ridhandboken, delen om unghästar.

Nu behövde jag hitta ett sätt att komma vidare med honom. Därför satte jag en dag tyglar i kapsonen och hoppade upp barbacka där han stod i longer-ringen. Det hade han inget emot. Jag kortade tygeln något, så att det var möjligt att styra och stanna. Fortfarande stod vi stilla. Ni som känner mina rid-idéer vet att tygeln inte blev speciellt sträckt, men detta räckte för att Diamanten skulle börja slita och dra i den. Jag tryckte fast händerna i manken och lät honom dra. Vi stod fortfarande stilla. Diamanten slet och drog i tygeln så att jag såg nosryggen på honom från min utsiktspunkt på hans rygg.

Ett som det var gav han efter och jag kände hur ryggen gungade bakåt på honom. Han ställde sig alltså till rätta på sina 4 fötter när han väl slutade dra i tygeln. Detta är den viktigaste delen i eftergiften. Det är inte näsan som skall in i bringan utan kroppen som skall in över bakfötterna. I det läget var jag nöjd för dagen och lät honom gå till sin havre.

Sedan blev detta vårt arbete några dagar. Diamanten fick stillastående leta efter ett bekvämt sätt att hålla i tygeln. Inte dra, inte gå bakom utan liksom lite lagom hålla i den. När han väl gjorde detta satt jag av och lät honom gå till havre.

Här kan jag nämna en sak som jag tidigt lärde mig med Diamanten: Under hela ridpasset längtade han hem. Så fort han kände sig duktig började han dra mot ”stallet”. Därför började jag tidigt med honom att sitta av på ridbanan, och att sitta av just när jag var nöjd med honom och där vi just då råkade vara. De första gångerna jag på det viset hoppade av honom såg han mycket förvånad ut, men detta ledde till att han förstod att belöningen och avslutningen kom på ridbanan, inte i ”stallet” och jag har sedan jag införde den rutinen inte haft några problem med att han drar mot stallet.

Snart började jag göra samma sak på ridbanan istället för i longer-ringen. Jag sadlade och tränsade honom, satt upp och red de få metrarna till ridbanan. Väl där stannade jag honom och när han accepterade halten satt jag av och gick tillbaka till havren. Det är nog de kortaste ridpassen jag utsatt någon häst för, men om ni hade sett hur vi slet med denna övning hade ni förstått att det inte var så enkelt som det först låter. En så energisk häst som Diamanten, som dessutom blivit riden med dragande tyglar och rätt mycket hopp-ponny-stress, blir mycket orolig när han skall göra ingenting. Att stå stilla på ridbanan var en stor nervpress för honom. När jag försökte att bromsa honom blev som på så många hästar reaktionen att han tog tag i bettet och drog. Min förhållning ledde alltså till en ökning. Där gällde det att jag stadigt kunde sitta kvar med handen nedborrad i manken tills Diamanten slutade dra, stannade och liksom nöjde sig. Dock tog det i början lång tid innan detta infann sig, för istället för att stanna började han backa, och när han inte backade drog han i tygeln och gick framåt. Ovanpå satt jag och hade stort bekymmer med mitt tålamod. När han väl stod still så länge att jag kunde hoppa av honom, var övningen färdig och vi gick hem.

Efter några veckor kom vi så långt att jag kunde träna 2-3 halter per dag. Men redan detta ledde till en stor stress hos Diamanten på samma sätt som all ridning hade lett till stress. Ni anar inte vad en häst kan sno runt och fara när man ber den stå still men hästen istället letar efter en uppgift. Ni anar nog inte heller hur konstigt det faktiskt kändes att som ryttare ägna dagen åt att skritta 20 meter med min häst och inget mer. Trots mitt idoga arbete blev det inte någon riktig framgång, så jag letade efter ett nytt koncept att träna halten och den eftergift och accepterande för tygeln som detta kräver. Jag ville hitta ett sätt som han inte hade förutfattade meningar om, ett sätt som han inte kände till och som han kunde gå in i med ett nyfiket sinne. Jag valde att tömköra honom istället för att rida, och hur det utvecklade sig står att läsa i näsa kapitel.

[ Kommentera | Upp ]

Tömkörning

Så provade jag då att tömköra honom. En orsak till tömkörande var onekligen ren lathet, i det att jag tyckte det var enklare att sätta på huvudlag och två linor, än att även sadla honom för bara några minuters ridning. En annan orsak var att jag ville hitta umgängesformer där Diamanten inte hade några förutfattade meningar. Det var ju mest där som problemet med ridningen ligger. Han hetsar sig hela tiden och är van att lösa problem på det viset. Vid arbetet i longerringen lösta han problemet med värdigheten i behåll.

Tömkörandet stötte strax på samma problem som ridningen. Han lärde sig rätt fort att bli styrd i tömmarna och gick hyfsat framför mig, tills det var dags att stanna. Här blev det återigen samma rastlösa sökande efter en uppgift, som när jag red. Det var dock enklare för mig att bara stå still och vänta på att hästen framför mig också stod still, än att sitta på ryggen och försöka göra detsamma. Om ni sett mig i dessa övningar hade ni nog undrat vad vi egentligen gjorde, för det såg då inte ut som en halt. Jag försökte stå så still det gick med händerna och därmed linorna i samma lägen, medan Diamanten gick fram och tillbaka men framför allt snurrade. Det hände att han ibland stod bakom ryggen på mig. Problemet var att hålla kvar en lina på var sida om honom, så att han liksom blev omringad av linorna. Diamanten satte ju huvudet i vädret, och då åker ju linorna upp och kan hamna på samma sida av honom. Eller så körde han ner huvudet i marken och då är det ju lätt hänt att linorna hamnar under magen på honom. Vi råkade ut för båda dessa varianter, men oftast så lyckades jag hålla linorna på var sin sida om honom.

Efter långt sökande, ibland flera minuter, så hamnade han förr eller senare mitt framför mig, mitt emellan linorna. Då belönade jag honom genom att han fick röra sig framåt igen. När han så gick lugnt igen, stannade vi strax på nytt och cirkusen började igen. Vi nöjde oss i början med att träna några halter varje dag. Det var nog för Diamantens arma nerver.

Dock gick det rätt fort att få honom att förstå vad halten betydde. Efter bara några veckor kunde vi börja med svårare övningar.

Det kändes onekligen som ett framsteg att vi kunde göra mer än träna stillastående avslappning. Jag började trava honom i linorna. Traven var så långsamt att jag gick bakom honom. Diamanten stretade och drog, och tappade nerverna igen. Efter traven var det lika kört som vanligt igen. Då var han uppjagad och kunde inte stå still. Träningen blev då ett tag att kunna stå still även efter en liten stunds travande. Med tiden gick även det.

Nu hade Diamanten börjat uppskatta tömkörandet så pass, att vi kunde börja öva lite svårare grejor. Vi tränade öppna och sluta, där jag släppte baken åt sidan så att ena linan löpte över ryggen på honom. Går hästen ifrån sin bärighet får man inte tillbaka tömmen igen eftersom rumpan försvinner bort ifrån en. På Diamanten var emellertid arbetsviljan så god nu, att jag enkelt kunde lägga tillbaka tömmen efter hans sida när rörelsen var härlig. Vi lekte med öppnor och slutor i skritt och trav, och kunde oproblematiskt såväl byta varv som gångart och började även träna en del piaff i tömmarna.

Nu var vi på rätt spår; vi hade hittat ett behagligt sätt att arbeta på. Emellertid ville jag upp på hans rygg igen, och började återigen rida honom, i början som en parallell till tömkörningsarbetet.

Vårt envisa tömkörande hade gjort nytta. Ridningen gick bättre.

Säkert är ni några som undrar varför jag så envist tränade halten, när Diamanten inte verkade tycka om den. Man kan tycka att det finns mycket annat att göra, än att träna att stå still. Emellertid var Diamantens problem med halten bara ett av många symtom på hans oro. Jag hade nog kunnat få honom samarbetsvillig även utan halt, men jag villa hitta en situation som betydde bara en enda sak, så att han inte behövde gissa på en massa olika saker. Likadant ville jag ge honom en övning där enkom avslappningen ledde till belöning. Diamanten blev orolig av varje förhållning, av varje skänkel, av varje hjälp. Han blev orolig om han inte fick några hjälper också, och än mer orolig när väl hjälpen kom. Han blev orolig om jag rättade till min skänkel. Vad man än gjorde, blev den stackaren orolig. Han blev orolig av att galoppera på fältet, av att trava i skogen, av att hoppa…

Med halten som redskap ville jag ge honom en tydlig chans att förstå, att avslappning och ro alltid föder beröm. En häst man inte kan förhålla, inte få lugn, kan man inte heller arbeta eller dansa med.

Utmaningen var till en början, en mycket lång början, just att kunna stå still i lugn och ro. Nästa problem var att kunna behålla lugnet under en försiktig rörelse framåt. Jag tränade därför Diamanten att efter halten våga ta ett lugnt liten steg framåt med bibehållet lugn.

[ Kommentera | Upp ]

Vi rider igen

När Diamanten hade varit hos mig under ett års tid, satt jag åter på honom. Att rida honom igen blev en positiv upplevelse. Mycket av det som vuxit fram under tömkörnings-arbetet fanns kvar i Diamanten när jag satt på honom. Det gick att stanna. Det gick att rida öppnor och slutor i skritt och det gick att trava små bitar. Vad som fortfarande inte gick, var att rida vidare efter traven. Ridpassen blev därför rätt förutsägbara. Vi gymnastiserade i skritt, gymnastiserade i trav, stannade, satt av och gick hem. Sådana var våra rutiner. Jag höll fortfarande fast vid principen att sitta av just när Diamanten gjort sig duktig. I början hade detta varit svårt eftersom stannandet av Diamanten ledde till sådan oro att han säkert inte förknippande avsittningen med belöning för det svåra han nyss hade gjort, utan mer som resultat av ett komplicerat stillastående. Efter övandet av stillastående i tömkörning kunde jag stanna Diamanten utan att det blev ett helt projektarbete av det.

Nu kunde vi rida en hel del roliga övningar, han och jag. De flesta av de fina ridbilderna som ni har sett på oss togs under denna tid. Dock var det fortfarande en hel del vardagssaker som ställde till problem för Diamanten. Jag kunde till exempel inte byta varv i trav under ordnade former, åtminstone inte från vänster till höger. När man skulle byta varv åkte huvudet upp och tempot ökade under oroliga former. Då fick jag stanna, backa ett steg och börja om. Jag minns inte själva händelsen, men jag minns hur jag för noga goda ryttarvänner en dag kunde berätta att numera minsann kunde man byta varv på Diamanten i trav! Detta var hästkunniga människor som kände Diamanten så de förstod vilket framsteg det var.

Jag provade lite piaff på Diamanten ibland. Det gjordes mycket enkelt genom att jag satte mig i belastningssits och väntade på vad som skulle hända. Diamanten blev mycket orolig och försökte sina vanliga dra i tygeln med huvudet i vädret-metoder men när detta liksom inte hjälpte satte han sig snart i en mycket trevlig nybörjarpiaff. I sin iver gjorde naturligtvis Diamanten för mycket. Det gör han ju alltid. Han klev för långt in med bakbenen, välvde ryggen för mycket och sänkte baken för mycket. I den situationen är det i sanning inte enkelt att röra sig rytmiskt varför han mera såg ut som en häst som satt fast i sirap där han mödosamt lyfte på en fot i taget.

Jag ägnade mig mest åt att heja på honom och vänta ut hans experimenterande av denna nya rörelse. Med tiden blev det också bättre, om än inte bra.

Så vad gjorde vi då när vi inte försökspiafferade? Vi red mest öppnor och slutor i olika kombinationer där jag försökte vänja Diamanten vid olika övergångar dem emellan. En del gjorde han direkt, andra var svåra vilket ledde till hans karaktäristiska huvudet i vädret-flyende.

Här upptäckte jag strax ett nytt problem. Jag kunde inte flytta Diamantens bogar. Eftersom tränsbett ju inte fungerade på honom hade jag ridit honom enhändigt med stång. Nu satte jag istället på honom ett kandar, dvs. stång och bridong. Det var fascinerande att se hur Diamanten gick och sörplade på denna nya betsling och trivdes riktigt bra på den. Med bridongbettet på och två händer på tygeln kunde jag börja träna övningar där jag flyttade bogarna i sidled, såsom bakdelsvändningar, små volter och även lite mer avancerade övergångar mellan skolorna.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att jag skulle prova en liten galopp. Hade jag tidigare galopperat med Diamanten hade det blivit en mycket obehaglig upplevelse. Det obehagliga var inte farten utan att jag fick Diamantens huvud strax framför näsan och att det därmed blev omöjligt att styra. Under mig småstudsade en Diamant åt alla möjliga håll, frustandes och ständigt bytandes galopp. Jag fick hålla fast mig i sadeln. Att försöka driva honom fram till en mera fartfylld galopp bjöd på samma obehagliga upplevelse i högre tempo. Därför blev min övning denna dag att försöka att galoppera Diamanten på en liten volt, max 10 meter, runt mitt rundningsmärke som jag har mitt i ena volten på ridbanan. Jag red dit och gjorde mig färdig för galoppfattningen och upptäckte till min förvåning att detta var tillräcklig hjälp för att Diamanten skulle galoppera. Det blev en sansad galopp på en liten volt. Så länge jag koncentrerade mig på att styra honom på den lilla volten kunde han galoppera med värdigheten i behåll. Det blev kanske två varv på volten. Därefter bröt jag av och märkte att det allt var Diamanten jag satt på. Han blev rent förtvivlad och gissade febrilt på vad det nya uppdraget kunde vara, allt med huvudet strax framför min näsa. Att försöka göra något mer den dagen var inte lönt. Jag satt av och ledde hem honom.

Emellertid började jag mer och mer rida små galopper som avslutning på dagen. Det gick emellanåt bra och emellanåt sämre. Vissa dagar kunde jag rida ut honom på en lite större volt, men de flesta dagar fick vi hålla oss på den mycket lilla volten. Det var ingen tanke på att försöka rida skolor i galopp.

Det som gör Diamanten intressant men också lite tråkig är den förvånande skillnaden mellan hans intelligens och kroppskontroll å ena sidan, och hans bristande nerver å andra sidan. Diamanten är den snällaste, intelligentaste och artigaste hästen jag ha träffat. Dock får han en enorm prestationsångest när han skall arbeta vilket gör att han försöker att göra allt samtidigt. Den dagen Diamanten törs lyssna på ryttarens signaler, och törs lita på att han gör rätt kommer inget att hindra honom från de svåraste övningar. Allt man ber honom om lyder han för mycket små hjälper, men det ständiga problemet är att han stressat försöker att leverera så mycket mer, säker på att man inte kan få beröm för så lite. Hans stundtals intressanta sätt att gissa fel ger mycket goda prov på hans balans och kroppskontroll. Eftersom han kan byta hej vilt mellan alla möjliga galopper inom bara några språng, finns det ju inget fysiskt hinder för honom att göra snygga galoppombyten på rak linje. Problemet blir bara att få honom våga göra dem. Detta ger onekligen en frustrerande känsla när man rider honom. Jag får rida nybörjarövningar på en mycket kompetent och vuxen häst. Jag kan lova er att det är disciplinerande!

En av de största och mest glädjande framstegen under denna tid var att jag började kunna rida hem honom från ridbanan. Jag styrde kosan mot stallet och diamanten skrittade dit i en stolt, lugn skritt, eftergiven och sökandes efter bettet. Att jag vågade prova detta igen berodde på att han under ridpassen verkade nöjd med sin ridbana och inte drog mot stallet så fort han kände sig duktig. Att vi nu kunde gå hem under värdighet kändes mycket bra och det kändes att Diamanten var stolt över detta nya förtroende. Man vill ju kunna skritta hem på hängande tygel, inte under ett ivrigt slagsmål. Nu kunde vi detta och var stolta och glada båda två.

Jag provade vid några tillfällen att rida Diamanten i skogen, det gick mycket bra så länge vi skrittade. Diamanten är en underbar stigfinnare som lugnt går fram överallt, en underbar balans och kroppskontroll. Tråkigt blev det direkt när vi försökte att trava. Då blev det en mycket mycket hetsig Diamant som travade, svettades och frustade. Jag hade inte längre någon kontakt med min häst. Han var inte mentalt närvarande. Därför ägnar jag mig inte åt skogsutflykter med honom, mer än emellanåt och då i skritt. Det är inte skoj att rida en häst som inte verkar trivas med det han gör, och det var rakt ingen trivsel som kom ut ur min frustande, löddriga häst.

Under våren började jag att arbeta Diamanten för hand, mest för att försöka få mer ordning på hans piaff. Detta arbete trivdes han bra med och det blev det stora arbetet under 2007. Mer om detta i nästa kapitel.

[ Kommentera | Upp ]

För hand

Lösgjord, avslappnad Diamant som söker efter bettet Öppna Sluta Piaff Levad

Så började jag då att endast arbeta Diamant för hand. Han trivdes mycket bra med detta arbete och klarade av sina nerver rätt bra. En av fördelarna med handarbetet är ju att man sällan håller på speciellt länge, det tar 10 minuter. Sådana korta, målinriktade arbeten ligger Diamant i smaken. Då klarar han koncentrationen, får gå hem när han varit duktig och slipper få långtråkigt.

Den första tiden bestod arbetet i att han fick gå runt mig och leta efter sin sökning i "lilla snurren", för att sedan fortsätta ut på rakt spår i öppna. Det tog inte heller särdeles lång tid att få honom att förstå sluta för hand.

Tidigt märkte jag att han trivdes bra med detta enkla arbete, för hans avslappning och sökning blev snabbt bättre. Ibland kunde jag lägga tygeln över hans manke och se hur han sträckte sig efter bettet med en härlig, gungande gång. På det viset skrittade vi ofta tillbaka till havren. han gick lydigt bredvid mig, i lång form och rätt ljudligt sörplande på bettet.

Arbete för handen är mycket roligt, om man ger sig tid att undersöka det. Man kan även träna piruetter för hand, och gå i "mönster" i olika rörelser. Det svåraste är egentligen att få hästen att gå bredvid en utan ett den går på snedden. Det handlar mycket om att man själv måste hålla riktningen och inte trycka mot hästen.

Rätt snart började jag trava Diamanten bredvid mig. De första gångerna var det en mycket förvånad Diamant som förvånat och nästan förnärmat satte näsan i vädret, men rätt snart förstod han att han bara skulle smålufsa i trav bredvid mig och att inget värre skulle hända. Man kommer inte ifrån att traven onekligen går snabbare än skritten och att man gärna få länga lite på stegen för att hinna med. Emellertid undviker jag att springa eftersom man dels blir trött när man springer och dels tappar mycket av möjligheten att finstämt reglera hästen. Bättre är att be Diamanten att trava långsamt, och det gjorde han. I början travade vi på volten, så jag fick innerkurva vilket gjorde tempot lite lättare för oss båda. Rätt snart kunde vi emellertid trava i öppna och sluta med en snabbklivande Markus bredvid.

Några gånger lyckades vi också att galoppera i arbetet. Det svåraste med det var att hitta ett kommando för galopp, som Diamanten förstod. Det blev att jag under enträget ropande "galopp-galopp-galopp" duttade med handen uppe i sadelstaden.

Till arbetet för hand ingår ju också träningen efter staketet. Jag hade ju redan tidigare tränat Diamanten i piaff på detta viset, och kämpade på med denna vår svårighet. Det svåra med staketerbetet var att hitta en bra placering av mig. Diamanten trivdes inte med att jag stod för långt fram. Han kände sig nog instängd då. Emellertid hamnade jag hela tiden framför honom eftersom han tappade bjudningen och inte följde mig. Vi kämpade flitigt med detta och långsamt blev piaffen mer och mer rytmisk med snabbare och mindre krampaktiga rörelser.

Efter staketet kan man ju också göra annat roligt och eftersom Diamanten i piaffarbetet visade att han hade lätt för levad, letade jag efter ett kommando för detta. Kommandot blev att när jag petade med spöt på svansens övre del neg Diamanten sig i en levad. Levad handlar ju mer om att hästen skall vika ihop bakbenen och sätta sig än att han skall upp i vädret med framdelen. Om ni tittar på bilderna här bredvid ser ni också att Diamantens manke är lägre i levaden än i piaffen. Man ser också att bakdelen är betydligt lägre och att Diamanten verkligen har satt sig ner, inte rest sig upp.

Levad är sällan så där snyggt som det ser ut på bild, Endast riktigt skolade hästar kan bli stående i levaden mer än en sekund. Oftast är det en rörelse i hästen hela tiden, där han först lyfter frambenen och sedan direkt sätter ner dem igen. Som så mycket annat blir levader bäst på bild. Att få en häst att stå stilla tre sekunder är redan det mycket svårt och inget som Diamanten behövt träna ännu.

Kan man göra en levad, kan man göra två. När Diamant var på väg ner ur sin levad, petade jag på svansen igen varpå det blev ett litet skutt framåt med bakbenen och en ny levad. Detta kalla terre a terre och kan bli rätt snyggt om man kan göra det fler språng i taget.

Nu hade Diamanten fått en spännande utmaning som han gav sig an med hull och hår. Jag var dum som trodde annat. När jag närmade mig staketet började Diamanten förtvivlat öva diverse hopp, levader och terre a terre. Min längtan efter de svåra rörelserna hade förgjort mycket av det trivsamma arbete vi tidigare hade haft. Jag fick lägga terre a terren på hyllan och använda staketet enbart till lugn och behaglig piaff. En del levader blev det dock fortfarande och dessa blev hela tiden bättre och bättre.

Några gånger lyckades jag genom att peta med spöt på låret just när Diamant var på väg uppåt i sin levad få honom att fortsätta uppåt med kroppen och ta ett lite hopp uppåt med bakbenet. Vi hade gjort vårt första skolsprång; en courbette. Ingen kamera var med den dagen, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Det blev ett litet litet hopp, men ändå ett hopp. Detta har vi nu lyckats med två gånger.

Efter flera månaders  handarbete började jag återigen leta efter ett bättre sätt att träna Diamanten, ett sätt som kunde ge lite mer omväxling. Hösten 2007 provade jag att rida Diamanten igen, och kände att han började göra skäl för sitt namn. Mer om detta nästa i nästa kapitel.

[ Kommentera | Upp ]

Sista delen

Det var någon gång i höstas, jag kommer inte ihåg när, som jag satt upp på Diamanten igen efter mer än ett halvårs arbete från marken. Skälet var mycket enkelt: Jag hade fått hem en sadel från min leverantör och jag ville provrida den. På Blixten passar inga sadlar så det blev att jag sadlade Diamanten och satt upp. Sadeln var väl ingen höjdare, men det var en otrolig upplevelse att rida Diamanten igen. Han skrittade på under mig med bra bjudning.

Borta var det hysteriska springet. Borta var allt hans tryckande mot skänkeln och dragande i bettet. under mig gick en häst som riktigt sörplade om bettet, som hade god ordning på sina fötter under mig och villigt längde på halsen och höll mig i handen. I traven kunde jag flera gånger läng ut tygeln, varpå Diamanten även där sökte bettet långt långt fram. En kompis och elev var och tittade på oss en gång när jag red honom och var mycket imponerad av förändringen. Diamanten lät sig villigt föras i alla skolorna i skritt och trav. Att stanna och starta var inget bekymmer längre.

Det blev fler ridturer, men då i hans ordinarie sadel. Jag kände mig nöjd och stolt. Ni vet alla också att när det är roligt att rida håller man lätt på för länge och gör för mycket. Diamanten tröttnar lätt och gjorde så även nu. Jag har sedan varierat ridarbetet med hans kära handarbete.

Galoppen var dock fortfarande ett problem. Den hade jag ju inte kunnat träna något nämnvärt från marken. Min sadel har ett rejält framvalv och i det håller jag ett stadigt tag när jag galopperar Diamanten för där blir det fortfarande en massa lustiga skutt, riktningsförändringar och liknande. Jag måste sitta rätt så tillbakalutat för att inte riskera min näsa för ett som det är krockar hans nacke med mitt ansikte.

Emellertid gör vi framsteg i galoppen också och vid senaste ridpasset kunde vi galoppera i en stor och avslappnad galopp efter fyrkanten. Då sökte Diamanten bettet i galopp, troligen för första gången i sitt liv. Fortfarande har vi den betydligt svårare högergaloppen kvar att utforska, men det har vi ju tid med.

Jag skriver detta i februari 2008 och slutar berättelsen här. Jag har berättat hela historien om Diamantens dansskola, fram till idag. Jag har med denna serie velat visa att man med målmedvetet arbete kan förändra de mest otroliga individer till positiva ridhästar. Jag är inte den enda som gör det. Ute bland mina elever finns underbara exempel på bedrifter som aldrig kommer att få rubriker; bedrifter om att få udda hästar att dansa. Jag har sett dödsdömda hästar som rids friska (Teddy), travare som piafferar och galopperar lugnt (främst Lixen), nordsvenska odjur som blir behagliga ridhästar (Kingen) och många fler exempel på vad logiskt arbete kan åstadkomma. Diamanten är min egen variant på detta tema.

Diamanten är nu förmodligen 16 år. Han kommer aldrig att bli en trygg barnhäst eller en häst för tävlingsbanorna. Han är idag en perfekt Markus-häst och med hans hjälp har jag en port in till skolorna över mark. Diamanten har tillräckligt mycket vilja för att vi skall kunna prova sådana eskapader. Snällare, friskare och vigare häst har jag nog aldrig stött på. Jag kommer att fortsätta arbeta honom mycket från marken och rida honom emellanåt. Jag hoppas på att snart kunna rida galoppombyten på honom, och kanske göra min första uppsuttna courbette. Terre a terre kommer han att göra innan han är 20, dvs. inom 4 år, och jag är säker på att han kommer att fortsätta förvåna mig med sin talang.

[ Kommentera | Upp ]