Airas inridning

Som ett inledande klargörande: Jag tar inte emot hästar för inackordering, och inte heller för in- och tillridning. Dessutom börjar jag känna mig för gammal och ovig för att rida in hästar.

Men ibland gör vi ju undantag. Aira är ett av dessa undantag. Låt mig berätta:

För drygt tio år sedan köpte min dåvarande hustru och jag ett brunt knabstrupper-sto, Idun. Hon var dräktig med den helvite knabstrupperhingsten Faust. Resultatet blev ett schabraktigrerat hingstföl som vi döpte till Balder. Balder såldes till mina elever Stefan och Susanne i Gävle, som redan ägde ett brunt knabstruppersto som varit med på fler av mina kurser, Silva. För att göra historien kort så blev Silva betäckt med Balder och ut kom ett schabraktigrerat stoföl. Detta är Aira. Hon torde vara den enda häst där jag känner far, mor och farmor, träffat farfar och dessutom har haft med såväl far som mor på lektioner.

Så ville Stefan att Aira skulle växa upp hos mig i min flock och därför har hon bott här två år. Nästa fråga från Stefan var ifall jag kunde påbörja inridning av henne under våren 2012. Det sade jag ja till. Heligare än så var alltså inte mina principer.

Nu skall jag då snart börja på med Aira, när vädret blir lite bättre. Jag tänkte skriva en liten inridnings-dagbok här, där jag dag för dag berättar vad jag gör med henne och hur länge jag håller på. Jag hoppas och tror att Aira blir en vanlig och enkel häst att rida in, så hon kan bli en kontrast mot de andra hästarna jag har berättat om här, i olika avdelningar.

Någon gång under sommaren kommer Aira åka hem till Stefan igen, varvid jag hoppas att Stefan tar upp handsken och berättar vidare om Airas slutliga inridning.

[ 1 kommentar | Upp ]

Förkunskaper

På den tiden jag tog emot inridningshästar regelbundet bodde jag i Skåne. Då fanns fortfarande gamla bönder som födde upp halvblod, liksom av gammal vana. Jag vet inte om det fortfarande är så. Gubbarna hade ofta blivit lite för gamla för att egentligen hålla på med hästar, så det blev inte så mycket hantering av dem, och inte så mycket vård heller. Det hände rätt ofta att vi fick 3-åringar till oss som inte gick att leda, aldrig varit uppbundna och aldrig sett en hovslagare.

Med detta i åtanke är ju Aira en dröm som inridningshäst. Hon var välhanterad reda när hon kom hit som ettåring. Det betyder dels att hon har fått regelbunden hovvård och även var van att ledas och stå bunden när jag fick henne. Efter det har hon levt i min flock. Hon har blivit uppbunden i ligghallen tillsamman med de andra, blivit borstad tillsammans med de andra, fått fötterna verkade då och då och blivit ledd till och från hagen om somrarna, tillsammans med de andra.

Det är ungefär vad jag tycker att en ung häst behöver kunna, innan det är dags för inridningen. Fram till treårsdagen skall de vara vana vid folk, vana att hanteras i stall och vana att ledas. Det räcker. Mer behöver man inte göra med sin unghäst. Med sådana vardags-saker kan man ge dem en bra relation med människan, och få dem tillräckligt uppfostrade, alltså det som idag heter NH.

Man kan såklart roa sig mer med dem och ge dem lite extra saker, som frihetsdressyr, last-träning och liknande, men det skall vi mer göra för att vi vill och för att det är roligt, än göra det i tron att vi måste.

Så Aira känns som en lätt häst att arbeta med. Att hon redan sedan snart två år är van vid mig och platsen, är ju även det en fördel.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 1, 22 januari

En överpigg Aira som rört sig för lite på tjälen, togs ut på ridbanan för lite enklare Lilla snurren (läs om lilla snurren i ridhandbokens avdelning om handarbete). Stallmodigheten gjorde att hon hade svårt att koncentrera sig på mig, och hon var märkbart irriterad av kapsonen, på ett sätt som jag inte sett på någon annan häst.

Det blev inte så mycket av lilla snurren utan vi koncentrerade oss mest på att gå fram för drivande hjälper utan att rusa iväg. Därför hade de som varit närvarande sett en häst som backade runt på gården, och även sett En Markus som gick efter, i riktning mot ena bogen, för att få Aira att istället för att backa, gå bort från mig och på det viset komma framåt. När detta väl hände, och det gjorde det, stannade jag och lät henne gå runt mig, tills det blev problem igen. Då blev det samma visa.

Efter en stund fattade hon övningen och gick lugnt runt mig några varv. Då avslutade vi.

Tidsåtgång: 15 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 2, 12 februari

På grund av isigt underlag och en resa till Tyskland har det dröjt ett tag innan det blev gjort något mer.

Jag rättade till kapsonen idag, så den satt stadigare på henne och då verkade hon trivas med den. Knepet med att få en kapson att sitta stadigt är att men eftar att han knäppt om näsan, kortar sidstyckena ett hål eller drar åt rätt mycket i käkremmen. Då hamnar kapsonen dikt an utan att klämma.

Aira verkade nöjdare med mig på ridbanan idag. Först blev det lite inledande allmän lydighetsträning, som jag beskrivit i kapitlet  Första handarbetet i del 15 av ridhandboken. Därefter lite lilla snurrens inledande variant.

Det fungerade mycket fin med en lugn, trygg och lydig Aira.

Tidsåtgång: 5 minuter.

Som ni kan se av nedanstående bild, låter jag stallgrimman sitta kvar under kapsonen. Jag gör till vardags likadant med hästarna jag rider; grimman sitter kvar under huvudlaget. Jag tycker det är onödigt att plocka av den. Så har man gjort i armén, på travbanor och bland bönder i alla tider och det fungerar även på mina ridhästar. Skall jag någon gång vara fin låter jag dock grimman vara kvar på logen.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 3, 15 februari

Lugn och värdig lilla snurren åt båda hållen, bäddade för ett försök med longering. Jag längde ut linan till ungefär 2 meter och i höger varv skrittade Aira lugnt runt mig, med koncentrationen på mig.

I vänster varv blev det svårare för henne. Hon ville inte gå bort från stallet utan stannade gärna med baken mot de andra hästarna. Då fick jag lugnt och ihärdigt driva igång henne med smackning och glada tillrop i kombination med ett litet dressyrspö. Strax gick hon också, men ville då trava iväg så hon skulle se hästarna igen. Jag fick henne att skritta igen med ett litet ryck i kapsonen, men beteendet upprepades flera gånger per varv.

I detta inledande arbete, som ju helt är en grundträning av kommandona och en ledarskapsövning, vill jag att Aira skall hålla koncentratoinen mot mig och fråga mig om vad som skall göras. Att på detta sätt ta egna initiativ fungerar inte i en situation där lydigheten skall övas in. Därför ville jag inte aceptera att hon travade förbi mig. Om det vore en erfaren häst som jag vet att jag har full lydighet på, så hade jag inte sett det som ett problem, bara som lite irritation. Men den unga hästen måste lära sig det som på hundspråk heter ovillkorlig lydighet. Det krävs för att man skall kunna släppa hästen fri, till exempel vid en snabb galopp över ett fält, men ändå veta att galoppen tar slut innan olyckan inträffar, d.v.s när ryttaren vill.

Därför nöjde jag mig inte förrän Aira kunde skritta ett lugnt varv på volten, med koncentrationen mot mig. Efter det slutade dagens övning, för att få gå hem till de andra hästarna är alltid bästa belöning.

Tidsåtgång: 10 minuter.

[ Kommentera | Upp ]