Airas inridning

Som ett inledande klargörande: Jag tar inte emot hästar för inackordering, och inte heller för in- och tillridning. Dessutom börjar jag känna mig för gammal och ovig för att rida in hästar.

Men ibland gör vi ju undantag. Aira är ett av dessa undantag. Låt mig berätta:

För drygt tio år sedan köpte min dåvarande hustru och jag ett brunt knabstrupper-sto, Idun. Hon var dräktig med den helvite knabstrupperhingsten Faust. Resultatet blev ett schabraktigrerat hingstföl som vi döpte till Balder. Balder såldes till mina elever Stefan och Susanne i Gävle, som redan ägde ett brunt knabstruppersto som varit med på fler av mina kurser, Silva. För att göra historien kort så blev Silva betäckt med Balder och ut kom ett schabraktigrerat stoföl. Detta är Aira. Hon torde vara den enda häst där jag känner far, mor och farmor, träffat farfar och dessutom har haft med såväl far som mor på lektioner.

Så ville Stefan att Aira skulle växa upp hos mig i min flock och därför har hon bott här två år. Nästa fråga från Stefan var ifall jag kunde påbörja inridning av henne under våren 2012. Det sade jag ja till. Heligare än så var alltså inte mina principer.

Nu skall jag då snart börja på med Aira, när vädret blir lite bättre. Jag tänkte skriva en liten inridnings-dagbok här, där jag dag för dag berättar vad jag gör med henne och hur länge jag håller på. Jag hoppas och tror att Aira blir en vanlig och enkel häst att rida in, så hon kan bli en kontrast mot de andra hästarna jag har berättat om här, i olika avdelningar.

Någon gång under sommaren kommer Aira åka hem till Stefan igen, varvid jag hoppas att Stefan tar upp handsken och berättar vidare om Airas slutliga inridning.

[ 1 kommentar | Upp ]

Förkunskaper

På den tiden jag tog emot inridningshästar regelbundet bodde jag i Skåne. Då fanns fortfarande gamla bönder som födde upp halvblod, liksom av gammal vana. Jag vet inte om det fortfarande är så. Gubbarna hade ofta blivit lite för gamla för att egentligen hålla på med hästar, så det blev inte så mycket hantering av dem, och inte så mycket vård heller. Det hände rätt ofta att vi fick 3-åringar till oss som inte gick att leda, aldrig varit uppbundna och aldrig sett en hovslagare.

Med detta i åtanke är ju Aira en dröm som inridningshäst. Hon var välhanterad reda när hon kom hit som ettåring. Det betyder dels att hon har fått regelbunden hovvård och även var van att ledas och stå bunden när jag fick henne. Efter det har hon levt i min flock. Hon har blivit uppbunden i ligghallen tillsamman med de andra, blivit borstad tillsammans med de andra, fått fötterna verkade då och då och blivit ledd till och från hagen om somrarna, tillsammans med de andra.

Det är ungefär vad jag tycker att en ung häst behöver kunna, innan det är dags för inridningen. Fram till treårsdagen skall de vara vana vid folk, vana att hanteras i stall och vana att ledas. Det räcker. Mer behöver man inte göra med sin unghäst. Med sådana vardags-saker kan man ge dem en bra relation med människan, och få dem tillräckligt uppfostrade, alltså det som idag heter NH.

Man kan såklart roa sig mer med dem och ge dem lite extra saker, som frihetsdressyr, last-träning och liknande, men det skall vi mer göra för att vi vill och för att det är roligt, än göra det i tron att vi måste.

Så Aira känns som en lätt häst att arbeta med. Att hon redan sedan snart två år är van vid mig och platsen, är ju även det en fördel.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 1, 22 januari

En överpigg Aira som rört sig för lite på tjälen, togs ut på ridbanan för lite enklare Lilla snurren (läs om lilla snurren i ridhandbokens avdelning om handarbete). Stallmodigheten gjorde att hon hade svårt att koncentrera sig på mig, och hon var märkbart irriterad av kapsonen, på ett sätt som jag inte sett på någon annan häst.

Det blev inte så mycket av lilla snurren utan vi koncentrerade oss mest på att gå fram för drivande hjälper utan att rusa iväg. Därför hade de som varit närvarande sett en häst som backade runt på gården, och även sett En Markus som gick efter, i riktning mot ena bogen, för att få Aira att istället för att backa, gå bort från mig och på det viset komma framåt. När detta väl hände, och det gjorde det, stannade jag och lät henne gå runt mig, tills det blev problem igen. Då blev det samma visa.

Efter en stund fattade hon övningen och gick lugnt runt mig några varv. Då avslutade vi.

Tidsåtgång: 15 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 2, 12 februari

På grund av isigt underlag och en resa till Tyskland har det dröjt ett tag innan det blev gjort något mer.

Jag rättade till kapsonen idag, så den satt stadigare på henne och då verkade hon trivas med den. Knepet med att få en kapson att sitta stadigt är att men eftar att han knäppt om näsan, kortar sidstyckena ett hål eller drar åt rätt mycket i käkremmen. Då hamnar kapsonen dikt an utan att klämma.

Aira verkade nöjdare med mig på ridbanan idag. Först blev det lite inledande allmän lydighetsträning, som jag beskrivit i kapitlet  Första handarbetet i del 15 av ridhandboken. Därefter lite lilla snurrens inledande variant.

Det fungerade mycket fin med en lugn, trygg och lydig Aira.

Tidsåtgång: 5 minuter.

Som ni kan se av nedanstående bild, låter jag stallgrimman sitta kvar under kapsonen. Jag gör till vardags likadant med hästarna jag rider; grimman sitter kvar under huvudlaget. Jag tycker det är onödigt att plocka av den. Så har man gjort i armén, på travbanor och bland bönder i alla tider och det fungerar även på mina ridhästar. Skall jag någon gång vara fin låter jag dock grimman vara kvar på logen.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 3, 15 februari

Lugn och värdig lilla snurren åt båda hållen, bäddade för ett försök med longering. Jag längde ut linan till ungefär 2 meter och i höger varv skrittade Aira lugnt runt mig, med koncentrationen på mig.

I vänster varv blev det svårare för henne. Hon ville inte gå bort från stallet utan stannade gärna med baken mot de andra hästarna. Då fick jag lugnt och ihärdigt driva igång henne med smackning och glada tillrop i kombination med ett litet dressyrspö. Strax gick hon också, men ville då trava iväg så hon skulle se hästarna igen. Jag fick henne att skritta igen med ett litet ryck i kapsonen, men beteendet upprepades flera gånger per varv.

I detta inledande arbete, som ju helt är en grundträning av kommandona och en ledarskapsövning, vill jag att Aira skall hålla koncentratoinen mot mig och fråga mig om vad som skall göras. Att på detta sätt ta egna initiativ fungerar inte i en situation där lydigheten skall övas in. Därför ville jag inte aceptera att hon travade förbi mig. Om det vore en erfaren häst som jag vet att jag har full lydighet på, så hade jag inte sett det som ett problem, bara som lite irritation. Men den unga hästen måste lära sig det som på hundspråk heter ovillkorlig lydighet. Det krävs för att man skall kunna släppa hästen fri, till exempel vid en snabb galopp över ett fält, men ändå veta att galoppen tar slut innan olyckan inträffar, d.v.s när ryttaren vill.

Därför nöjde jag mig inte förrän Aira kunde skritta ett lugnt varv på volten, med koncentrationen mot mig. Efter det slutade dagens övning, för att få gå hem till de andra hästarna är alltid bästa belöning.

Tidsåtgång: 10 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 4, 28 februari

Återigen har det blivit glest mellan träningarna på grund av yttre faktorer som väder och vind, men jag kan även skylla på min ständigt närvarande trötthet som handikappar mig rätt rejält.

Dagens övningar började såklart som de förra, med lilla snurren där vi idag lugnt och fint började lägga till avslappning i arbetet, genom att jag under snurren kunde ta försiktigt nedåt i kapsonen. Aira slappnade villigt av och sänkte huvudet i en trevlig böjning, även om alla faktorer ännu inte är på plats.

När jag därefter försökte longera henne på 2 meters lina, märktes det återigen att underlaget i hagen varit dåligt, för det var mycket överskottsenergi som behövde ut. Jag är dock inte road av hästar som springer rint mig utan att vara lydiga, så jag övade hennes lydighet trots allt krut. Vi hamnade i lägen där hon stannade med rumpan mot stallet. Efter lite drivning tog hon fart för att kunna springa runt och förbi mig, varpå hon fick ett litet ryck i kapsonen och förvånat stod och tittade på mig igen.

När man har med sådana hästar att göra, och man behöver "tukta" dem, är det lätt att man blir för hård och för snabb och på det viset gör situationen ännu svårare för hästen. Jag gjorde därför mitt bästa att inte förekomma henne med en massa hjälper. Därför fick hon lov att stå en stund efter att jag hade stoppat henne med kapsonen, och jag använde små hjälper trots att jag inte fick rätt respons på dem. Jag såg ju på henne att hon undrade vad jag ville, men inte riktigt vågade försöka göra rätt. I det läget så skall man bara behålla sitt lugn och fortsätta vara saklig mot hästen.

Och det ledde till framgång. Avslutningsvis kunde Aira skritta några avslappnade varv i linan åt båda hållen, och då nöjde jag mig.

Tidsåtgång: 20 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 5, 2 mars

Lilla snurren fungerade så bra att jag knappt brydde mig om att göra den, utan inriktade mig istället på longering med 2 meters lina, och försökte även stanna henne utan att ta in henne till mig. Jag stannar henne genom att ta ett steg åt sidan så jag kommer snett framför henne. Aira gjorde detta så bra att jag lät henne skritta på full lina, som är knappa 6 meter lång.

Hon skrittade mycket nöjt och lugnt runt mig, med den där lite halvloja inställningen som jag tycker om. Det visar att hästen är trygg med mig och med situationen. Jag vill inte ha henne loj = olydig, utan mer att hon rör sig lugnt och eftertänksamt men ändå med koncentration på mig så att hon håller sig beredd på hjälperna och lyder dem direkt.

Hon skrittade så fint i linan, att jag provade att trava. Det förstod hon inte, utan blev osäker. Hon stannade oroligt och tittade på mig och ville inte riktigt gå fram igen.

Det är tillåtet att inte förstå. Det är tillåtet att vara osäker. Och bästa reaktionen när man blir osäker är just att stanna och fråga efter instruktion, vilket ju var vad hon gjorde. Därför manade jag bara lugnt på henne och efter några försök travade hon fint några varv runt mig vilket fick avsluta dagen.

Tidsåtgång: 11 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 6, 5 mars

I skritt fungerade longeringen så bra att jag provade i trav. Där blev Aira osäker på vad som förväntades och därmed lite uppjagad. Jag förstod att hon tyckte det var konstigt att hon skulle trava, när det tidigare varit fyfy.

Så det blev trav ett halvt varv varefter en förvånad häst stannade och tittade på mig, lite orolig över att hon kanske skulle få smisk. Men efter att jag försiktigt drivit igång henne några gånger, så vågade hon till slut springa runt mig. Det blev lite galopp och lite konstig volt men jag tyckte det var viktigare att hon kände sig trygg än att det såg snyggt ut. Exaktheten kan man tränare senare, när hästen förstått uppgiften.

Efter ett tag travade hon emellertid lugnt runt mig och då kunde jag enkelt sakta av henne till skritt och även stanna henne. Och till min glädje också be om trav igen utan att hon blev nervös.

För att inte göra det för svårt med för många nya saker på samma dag, blev det idag bara trav i vänster varv.

Till min glädje märkte jag idag att Aira är mycket lydig och känslig för kapsonen. Det behöver inte hända mycket i linan för att jag skall få en reaktion. Jag behöver inte ens sträcka linan utan kan "rycka" i en hängande lina och få henne att sakta av eller minska tempo på det viset. Den lyhördheten skall man vara rädd om, så den inte missbrukas och inte försvinner.

Tidsåtgång: 16 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 7, 11 mars

Eftersom Aira nu förstår lilla snurren så fint har jag börjat använda den till att formge henne. Jag vill nu att hon skall länga ut sin överlinje och ställa i nacken, varför jag under arbetet tar framåt-inåt i kapsonen. Ibland får det bli inåt-nedåt-bakåt istället, beroende på vad hon för tillfället ägnar sig åt. I vänster varv sköter hon det mycket fint, men till höger är det besvärligare, speciellt det där med nacken. Det är inget ovanligt i att hästar har olika lätt åt de olika hållen, vilket faktiskt är samma sak med oss.

Men det huvudsakliga målet med dagen var att kunne trava henne i lång lina. Till vänster skötte hon sig bra, även om det initialt blev en del intressanta parcourer. Jag ser dessa som en kombination av överskottsenergi och osäkerhet, varför jag låter henne hållas. När hon förstått att hon bara skall trava runt mig, gör hon det också efter något varv.

Riktigt imponerad blev jag när han stannade från trav, ute på linan när jag proade på henne. Bravo!

När vi idag provade att trava i höger varv kom samma ängslighet som när vi tidigare travat i vänster varv. Så där blev det lite fler konstiga stopp och hopp och en hel del galopp innan hon travade på runt mig, lugnt, nöjt och fint.

Jag uppskattar att Aira aldrig försöker dra iväg i linan och alltså aldrig går emot handen ens när hon studsar och far. Det bådar gott.

Tidsåtgång: 13 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 8, 14 mars

Stillastående formgivning: Utan problem.

Lilla snurren: lugnt, erfaret och stadigt i båda varven men det är svårt att få rätt ställning i nacken i högervarv. Jag ger det tid så kan hon nog det också. Bra sak att kunna innan man skall göra det med ryttare på ryggen

Longering: frånsett en del glädjeskutt och lite osäkra galopper när hon skulle trava, så börjar hon se erfaren ut där med. Hon svarar bra på röstkommandot och jag kan enkelt växla mellan skritt, trav och halt.

Tidsåtgång: 11 minuter.

Så mycket nytt kommer inte att hända på ett tag. Parallelt med att befästa detta arbete och kanske kunna longera henne i galopp, skall hon nu få "redskapsövningar" där jag skall vänja henne vid att ha bett i munnen och saker på ryggen.

[ Kommentera | Upp ]

Dag 9, 23 mars

Övningarna gick lika lugnt och fint som sist, viket visar att även våra tämligen sporadiska övande ger Aira rutin och vana. Dagens utmaning, och det som jag vill få ordning på härnäst, är Airas rivstartar när jag ber henne om trav.

Istället för trav blir det ett halvt varv med mycket ovanliga bocksprång och galopper. Bocksprången är verkligen ovanliga. De ser inte ut som de brukar, vilket i och för sig är intressant att studera, men inte när man betänker att någon på hennes rygg "snart" kommer att be henne trava. Då vill man ha lugn trav, inga intressana stilstudier.

Detta är emellertid ett delikat problem. Airas reaktion är någon typ av missuppfattning och oro. Jag kan inte bestraffa den eftersom jag ju då faktiskt bestraffar henne försök att åtlyda mitt kommando, vilket bara rätt snart skulle ge än större frustration med än större problem. Det är emellertid något man ser rätt ofta. De flesta hästar som bockar i galoppfattningen brukar man kunna få sluta bocka i galoppfattningen om man får ryttaren att sluta bromsa just när hästen börjar galoppera. Det är sä lätt så lätt att man på det viset bygger in en negativ feedback på att hästen faktiskt lyder hjälpen.

Så därför vill jag inte bråka med henne, utan istället hitta situationer där hon lugnt kommer till trav på kommando. Ett osvikligt koncept är att öva. Genom att igen och igen repitera brukar de flesta hästar leta efter minsta sätt att lyda, och då kan man, på överreaktiva hästar som aira, få en lagom åtgärd.

Men jag försökte även en annan lösning idag, genom att be henne om trav på en lite kortare lina, där vi ju trots allt har en bättre kontakt. Det är min uppfattning att detta fungerade bättre, men det kan ju också bero på att det var dagens kanske fjärde igångsättning, och att det helt enkelt var hennes erfarenhet som visade sig.

Svaret på det får vi vid nästa träningstillfälle.

Tidsåtgång: 13 minuter.

[ Kommentera | Upp ]

Mer blev det inte

Min bristande ork tog överhanden. Att arbeta med Aira blev en sak för mycket, varför jag var tvungen att sluta med det igen. Därför blev det en något rumphuggen historia att berätta här.

Idag åker Aira hem till husse i Gävle, och jag hoppas vi får läsa mer om henne här framöver.

[ 1 kommentar | Upp ]