På den tiden jag tog emot inridningshästar regelbundet bodde jag i Skåne. Då fanns fortfarande gamla bönder som födde upp halvblod, liksom av gammal vana. Jag vet inte om det fortfarande är så. Gubbarna hade ofta blivit lite för gamla för att egentligen hålla på med hästar, så det blev inte så mycket hantering av dem, och inte så mycket vård heller. Det hände rätt ofta att vi fick 3-åringar till oss som inte gick att leda, aldrig varit uppbundna och aldrig sett en hovslagare.

Med detta i åtanke är ju Aira en dröm som inridningshäst. Hon var välhanterad reda när hon kom hit som ettåring. Det betyder dels att hon har fått regelbunden hovvård och även var van att ledas och stå bunden när jag fick henne. Efter det har hon levt i min flock. Hon har blivit uppbunden i ligghallen tillsamman med de andra, blivit borstad tillsammans med de andra, fått fötterna verkade då och då och blivit ledd till och från hagen om somrarna, tillsammans med de andra.

Det är ungefär vad jag tycker att en ung häst behöver kunna, innan det är dags för inridningen. Fram till treårsdagen skall de vara vana vid folk, vana att hanteras i stall och vana att ledas. Det räcker. Mer behöver man inte göra med sin unghäst. Med sådana vardags-saker kan man ge dem en bra relation med människan, och få dem tillräckligt uppfostrade, alltså det som idag heter NH.

Man kan såklart roa sig mer med dem och ge dem lite extra saker, som frihetsdressyr, last-träning och liknande, men det skall vi mer göra för att vi vill och för att det är roligt, än göra det i tron att vi måste.

Så Aira känns som en lätt häst att arbeta med. Att hon redan sedan snart två år är van vid mig och platsen, är ju även det en fördel.

[ Kommentera | Upp | Tillbaka till Airas Inridning ]